Per Wästbergs tal vid invigningen av minnesmärket över Stig Dagerman
i Enebyberg den 18 maj 2014

Det finns väl bara tre nutida svenska författare av högsta kvalitet som nått ut över världen: poeterna Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer och Stig Dagerman som trots sin död vid trettioett lever i nya tolkningar och kritiska analyser, mest av allt i Frankrike, där han ses som en nordisk existentialist i släkt med Camus. Oavsett filosofin – gängse under 40- och 50-talen - är det existensens djupaste fåror som Dagerman plöjer. Och det är ur den mörka poesins svalg som han har lyfts upp som en nutida förebild.

Nobelpristagaren Le Clézio talar om Dagermans bildstormariver, hans vilda fantasi och självdestruktiva humor, hans blandning av förbannelse och förtvivlan. Le Clézio slutar sitt förord till De dömdas ö på franska: ”Med ödmjuk tacksamhet till Stig Dagerman, som för att visa oss vägen lät sig förtäras av sin eld.”

Artikeln Vårt behov av tröst utgavs som särtryck i Frankrike och har tryckts om i decennier. I Frankrike är bara Strindberg kändare. Dagermans förening av ångest och intellektualism har gett honom läsare särskilt bland ungdomen som är rädd för vuxenansvaret men söker ett allvar och en diskussion om livets mening. I Frankrike har ett tjugotal berömda författare vittnat om sin upplevelse av hans romaner, främst Bränt barn och Bröllopsbesvär. Han har återuppstått, inte minst med sina dramer, i Italien och Tyskland som tryckt nio av hans verk. I England mötte i år Nattens lekar ett starkt gensvar.

Han var från begynnelsen ett europeiskt vittne. Han är diktare och reporter, dramatiker och inte minst mästerlig dagsversskrivare, bitande ironisk, alltid på de utsattas sida. Hans samlade skrifter i elva band kom i början av 80-talet och vittnar om hans mångsidighet, språkliga mästerskap och tillika hans förtvivlan, den som så många kunnat identifiera sig med som vore den tidens egen. Han arbetade på många fronter, en enstöring som tidvis drogs till det glittrande mondäna, en erotiker som sökte den mor som övergett honom vid hans födelse.

Han är en förebild idag också därför att han var en av de få som stod fast för mänskliga rättigheter i alla väderstreck. Mot diktaturerna i öst, mot upprustningen och rasismen i USA, mot den svenska eftergivenheten i fallet Raoul Wallenberg och det av ryssarna nedskjutna Catalinaplanet var han outtröttligt uppmärksam och bitsk. Han stod upp för den lilla individen mot makten, för den torterade och fängslade mot ”maktens skarprättarmöda”.

Litteraturens uppgift var att kämpa för den enskildes frihet och visa frihetens mening. Statens rätt att tvinga till lydnad, i större eller mindre skala, såg han som en dödlig sjukdom. Temat om kollektivet och den enskilde löper genom De dömdas ö. Om ärlighetens vanmakt och självbedrägeriets möjligheter skrev han fortlöpande.

All stor litteratur sägs handla om kärleken och döden. I Dagermans fall: mycket död, lite kärlek. Han bar en drunknads namn. I föräldrars frånvaro fostrades han av en älskad farfar som knivhöggs till döds av en galning, hans farmor dog av sorg strax efter. Närmaste vännen dog. Han tyckte sig dra till sig död och lidande.

Ångest var hans arvedel. Ett berömt citat lyder: ”Två ting fyller mig med fasa: Bödeln inom mig och bilan ovanför mig.” Men där fanns glädje och ömhet, en stor portion humor och en rasande protest mot maktens övergrepp. För snart sjuttio år sen utsågs han till kulturredaktör för Arbetaren som hade generöst spaltutrymme för unga skribenter. Jag började själv skriva där som sjuttonåring och mötte honom i dess rökiga korridor i Klara Folkets Hus. Han var blyg, minst av allt påstridig som person, tolerant även i sitt umgänge med både rika och fattiga, och inte minst skämtsam. På en middag hos förläggaren Carl Björkman såg jag honom tre på natten lyfta luren, fascinerad som alltid av det tekniska, och ringa Sven Aurén i Paris, en av förlagets författare förutom radions och Svenska Dagbladets korrespondent, Aurén väcktes till frågan Varför är du inte här, vi saknar dig, och blev rasande för att han inte var bjuden.

Dagerman har visat sig tidlös, trots hans detaljer från 40-talet: isblocket smälter i farstun, radion står på hedersplats i finrummet och vattnet strilar nedför fiskaffärernas fönster. Bröllopsbesvär, förankrad i ett gammaldags bondesamhälle, är scenografi till ett tidlöst spel om skuld och död – med människor iakttagna ur barnets perspektiv, förstorade, groteska, skrämmande. Som i en balett avtecknar sig alla i ljuset från varandra, och knackningarna på rutan bär ett budskap till var och en – om en annan möjlig värld, om ansvar och glädje, om en vän som överallt jag söker. Kort sagt: om vårt behov av tröst.

Jag hörde honom läsa sin Birgitta svit i Södra Flick vid Bohusgatan, jag har hört få läsa så vackert och milt. Där växlade han från ångest till längtan, från fruktan till att bli sin ”egen frihets nyckel”, och där är kärleken svaret på frihetens fråga. ”Vem vet vad frihet är, Birgitta, om icke den som älskar gränslöst.”

När Dagerman omyndig gifte sig på dispens 1943, fick han till svärföräldrar två antinazistiska syndikalistiska kämpar som av ett under undkommit koncentrationslägren. Annemarie Götze (här idag?) blev genom giftermålet svensk medborgare, det betydde ett skydd, och Stig bodde hos svärföräldrarna där flyktingar samlades, han stod på det viset i ett fönster öppet mot Europa i dess kamp och förstörelse, samtidigt som han i detta hem på Söder återfann något av tryggheten från farföräldrarnas gård.

I november 1950 mötte han Anita Björk och kom att bo i hennes villa i fyra år. Det var där han kämpade med vad som hade blivit ett storverk, det skimrande fragmentet Tusen år hos Gud. Han ville bli sedd och hörd men ändå inte lämna ut sig själv. Han beslöjade sig och har därigenom kommit att synas tydligare. Han borrar i det privatas brunn, ett existentiellt flöde springer fram och ur mörkret frigörs en stark vitalitet. Han är en talesman för de osäkra och sökande som spanar efter ett svar på eviga frågor. Och det är bland yngre människor han fortfarande har sina flesta läsare.

Han sa sig lida av ett evigt hat till sig själv, en evig läggning att göra andra ont; han behövde döden som en lindansare sin balansstång. ”Jag bryr mig endast om det jag aldrig får bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta.” I den yttersta ensamheten börjar rymden sjunga. Det är i dödens närhet hans prosa blir som mest angelägen. Skuld, ångest och skräck är huvudstråk i det allra mesta i Dagermans produktion. En äkta mänsklig kontakt klarar så gott som ingen i Dagermans verk. ”Min ofrihet är min fruktan att leva.” Werner Aspenström kallade honom en oförlöst dödsmystiker och såg hans tjänst hos verkligheten som en skuldmättad avbön för en hemlig längtan efter en försoning utanför världen, en dröm om frälsning, utan religiösa förtecken: ”Jag tigger om försoning och gemenskap men allt jag skall få är estetisk värdering.”

Ändå kan invändas att nyckelordet är frihet och att främst Bröllopsbesvär bör läsas som ett bejakande av frihetens möjligheter i individens liv. Där är han långt ifrån den ångestbesatta pessimisten utan en som finner friheten i en medveten klarsynthet uttryckt i Kajsa Wargs Man tager vad man haver.

Dagerman diskuterade Bränt barn på Stockholms högskola och gav en programförklaring: ”Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse. /- - -/ Det är den godhet som finns i varje människa som gör det möjligt för oss att vänta tröst och ge tröst.” Och: ”Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.”

 Per Wästberg